Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånarfjärran stränder.
Allt är nära allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra-
ensam utan spår. Per Lagerkvist

Det är inte så jag känner. Men den är vacker. Och NO. Reading Per Lagerqvist is NOT a sign of depression (inte för min del iaf). Men måste erkänna att jag känner mig lite nere just nu iaf. Men jag vet varför, och så länge jag kan härleda stressen och det som stundtals kanske ska ses som ångest, är jag inte rädd. Jag tror mig veta vad jag behöver göra för att få det att försvinna.

Har feber just nu. Känns nästan som en välsingnelse för då förvinner allt det potensiella dåliga samvetet över att stanna hemma imorgon och läsa. Bara läsa.

:)