Jag har börjat säga nej. Jag sa nej när Ammie ringde i torsdags och ville att jag skulle komma bort till teatern och spela in en sak, för jag visste mycket väl att jag aldrig skulle komma därifrån. Men nu måste jag ordna allting själv istället, ringa runt och leta reda på, fundera ut hur inspelningsgrejen fungerar. Usch, att säga nej var befriande och precis vad jag behövde inför P2 i matte men fan också. Jag behöver Nej för att bryta ett inrutat mönster. Ett mönster som visserligen har gett mig en massa coola och bra erfarenheter som har utvecklat mig (och som jag kan skriva i framtida CV), men just nu känner jag inte att jag hänger med i min egen utveckling. Jag, Ida och Samantha var hon Malin igår kväll. Vad som hände är för tillfället irrelevant (titeln hintar), men däremot inte vilka känslor som kvällen väckte. Jag saknar (jag har allvarliga problem med längtar nu; tvivlade någonsin Dostojevskij på sina psykologiska teorier? Förmodligen, men fan.) tiden innan jag upptäckte litteraturen och kunskapens tjusning, då jag "bara" hade lätt för mig i skolan och faktiskt inte brydde mig så mycket om vad jag lärde mig. Att åka hem till Malin, eller hon till mig, nästan varje dag efter skolan. Eller att leka ute i skogen och i stallarna hos Ida.
Jag kunde inte stanna och låta bakfyllan ånga ur kroppen hemma hos Malin framför TV:n. Känslan av att jag tvunget behövde plugga ekonomi var där hela tiden. Jag längtar så efter att på implus cykla bort till Malin och bara vara. Att kunna titta på en film och njuta av varje minut utan att känna som om jag ligger jävligt obekvämt ovanpå alla böcker i soffan.
Vidare har jag bestämt mig för att organisera. Kanske det underlättar så att jag inte kommer till den punkten är jag måste säga nej. Jag ska läsa en bok och hålla koll på hur mycket jag sover, för fan vad det inte är bra med det just nu. Jag lider nog av total avsaknad av dygnsrytm. Att MOCK:en snart är över det... visar sig genom en skräckblandad förtjusning. Jag får försöka hissa självförtroendet ett slag. Men det hjälpte mig Maret åtminstonde med, även om hon nog inte har någon aning om det eftersom det bara var en subtil kommentar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Dörren är alltid öppen och du är alltid välkommen vilken tid på dygnet till Djurröd!
och till långaröd.håller med dig att jag saknar den tiden av phocahontas och bondgården och allt annat.men nu finns det annat som lockar om man letar, fast ibland kan det ta väldigt lång tid...dock inget som är lika sorglöst som våra lekar då.men det kommer gå bra för dig med skolan hanna, det kommer det.jag vet det. en sak jag upptäckte med denna helgen fast jag egentligen redan visst det men inte hunnit tänka på det så mkt var hur mkt jag har saknat er. det var riktigt kul att spendera en hel helg tsm igen.det var så länge sen kramar
Skicka en kommentar