Då var det en vecka kvar. Svårt, nära på omöjligt, kan bara tänka på allt som kommer följa; student, sommar, fest, teater, höstkonsert, LIVET. Någon sorts fölamningsångest som ständigt dämpar paniken allt för mycket. Jag är glad och längtar tills allt är över men är rädd för ett samtal i Juni, en antagning och en önskan om utlandstudier. Allt hänger på samtalet. Nej FEL. Allt hänger på mig själv, ingen tillit och inget hopp att lägga åt någon annan. Det är inte tillfälle för någon apati nu, inte nu, inte nu. Och ändå fortsätter jag bara tänka på övningen imorgon kväll. Inte med tankar om att den tar värdefull pluggtid ifrån mig utan med glada tankar och längtan dit. Ultimatumen jag ställer mot mig själv hjälper inte längre, jag bryter ständigt mina egna löften.