Tyst
så tyst är det nu
Nu när vapnen tystnat

Jag har överlevt allt
Jag, som visste att jag inte skulle överleva
Men nu när du inte är här
Ska jag gå hem ensam
Och måste försöka leva livet som förut
Och gömma min sorg
För dig, käraste vän
Som borde vara med mig nu
Inte kall, för tidigt
Och i din grav
Ensam.

The Armed Man.

Jag har ännu inte fått andan tillbaka.
Det är knappt jag vill skriva, för i ärlighetens namn tror jag endast Lorca eller Moberg skulle kunna beskriva det jag upplevt ikväll på ett rättvist sätt. Så här ska en fredskonsert vara, för det känns verkligen som lite extra hopp har tänts i min själ.

Först; att vandra in en en kyrka som annars är så trist gå och där varje steg vanligtvis är som explosioner i marken; men nu - en livfylld sal med himmelshöjande musik. Jag möttes av vars en representant från de fem världsreligionerna, som tillsammans delade ut program och hälsade välkomna. De log mot varandra och världen kändes surrealistisk men underbar. Hade dessa fem religioner sammanordnat gudstjänster så hade jag gått i kyrkan/synagogan/moskén varje söndag.

sms skickade/anteckningar:
"Ikväll glänste ljuskronorna i Heliga Trefaldighetskyrkan lika magiskt förtrollande som om jag egentligen var i Notre Dame. Min upplevelse på Fredskonserten ikväll kan jag lika lite förklara med ord som min kärlek till Karl-Oskar, Kristina och deras berättelse. Jag vandrar i ett dimmoln där inget regn når mig. Det känns på allvar som om jag strålar av värme och ljus. Närmare en andlig upplevelse än så här kommer jag nog aldrig att komma. Älskar dig vännen!"


"Och tonerna studsar tillbaka, aldrig lämnar de mitt huvud eller hjärta"


"Ok nu kan jag inte hålla mig längre. Nu sitter jag i bilen på vägen hem och tårarna börjar komma, för det var så vackert"

"Vilket anti-klimax det blir av att sedan sätta sig i en bil med dansband. Och en pappa som frågar hur det var, en dotter som delar med sig av sitt hjärta och kvällens magi. "oh där ser du en som har starka ljusen" (på bilen alltså- avbryter han)"

" Och just när jag skriver det (om tårarna) bromsar pappa och svänger. Döden? Nej, vildsvin på stycket. Stannar. vänder. lyser upp åkerna. "Jaha. Bara rådjur.". Fortsätter hem. Vilka skilda liv jag lever. Eller vad livet jag lever skiljer sig från vart jag kommer. Eller nej, fel. Inte skilda liv, skilda åsikter och uppfattningar. "

"Att de valde att stanna hemma och titta på dansbandskampen"

Efter atombomen smällt är allt tyst. Grått, allt man hör är vinden, för ja, det var vinden, även om jag såg det instrument framför mig som framkallade ljudet. Sen kom skriken. En hel kör som skriker, flämtar och "gnyr". Enligt komposition. Det värsta och bästa.

The Armed Man: http://open.spotify.com/user/perenna/playlist/6O53k52PBDvqohozMWgOyX