Hemlängtan och betydelsen av ett ombonat rum

Det är jul i Horsaröd och jag vill inte till Lund. Kom hem och julgardinerna i allrummet var uppe. Ljusstaken också. Å halmstjärnorna. Vandrade hem i mörkret från bussen och kunde inte sluta le just därför. Med Sofia Karlsson i öronen dansade jag hela vägen hem. Jag vill inte till mitt rum i Lund.

Så tänkte jag igår och i förmiddags. Jag vill fortfarande vara hemma i Horsaröd, - men efter att ha satt upp lite tavlor och fått ett skrivbord (och en taklampa) här i Lund så känns det bättre. Adventsljusstaken är på plats. Och "Vi har alltid varandra tavlan". Den bästa presenten.

Det artar sig, men jisses vad Horsaröd drar i mig nu när det är jul.




Usch fy. Inte förrän nu förstår jag vilket straff det är att sitta i fängelse. Iaf om man är som jag. Outhärdligt. Att bo i ett rum som inte är ombonat... Det värsta. Finns inte en chans att en sådan plats skulle vinna mitt hjärta, och man säger väl att hemma är där hjärtat finns. Det måste finnas hjärta i rummet för att mitt hjärta ska vara där. Och fy för att bo på en plats som inte är hemma. Nu förstår jag det lite bättre Sara.