Fruset ögonblick i natten

Nästan så att man inte borde sova. Sådana här ögonblick är så mycket.

Hade jag kunnat så hade jag tagit med mig min professor till "er" fest. För hon påminner så mycket om Astrid Lindgren. SÅ mycket så ni knappt kan ana, så mycket att andningen blir mer avslappnad i hennes närvaro. Speciellt uppenbart när jag nu sett Tommys avsnitt på stjärnorna på slottet och blev påmind om Ronja.

I natt känner jag att livet är en gåva. Och att jag är så vansinnigt nyfiken på vad som kommer hända härnäst. Denna vintern har gett mig så mycket. En bättre förståelse för kopplingen mellan en människas själ och dess röst. Detta har gett mig så mkt mer än avklarade tentor och nya upplevelser, men på sätt och vis har ju det varit en del av insikten. Jag känner mig barnsligt upphetsad när jag tänker på övningarna inför Ryssland. Inser hur mycket jag kan sakna att sjunga, utan att jag egentligen tänker på det. Har reflekterat över detta innan. Sjunger jag inte spontant- då är det något som inte stämmer. Det bästa sättet att åtgärda något som inte stämmer - det är för mig att sjunga. Så sjung. Det ska jag.

Kan knappt vänta på att upptäcka nya dimensioner; av livet, av mig själv och andra. Att gjuta in liv i rösten. I natt känner jag mig vacker, klok och jag anar ett djup. Och i mitt huvud hör jag hur detta en dag kanske kommer kunna återspeglas i rösten. Undrar om det är så, undrar om det jag hör i mitt huvud någonsin kommer att komma ut.. Och det tror jag.

Som de små ögonblicken då man upptäckt små egenheter i rörelser hos dem man älskar.