Nyårsbabbel

Frågan är om sådana här känslor är naturliga, eller om de skvallrar om att något fattas.

Lite ensam om kvällen när man kryper ner under täcket, trots att middagen lagades i trevligt sällskap och att filmkväll följde. Trots ett fantastiskt trevligt nyår och trots att det kändes bra att komma hit igen. På sätt och vis kändes det hemma, men ändå inte. Jag blir paranoid av sådant här. Överanalyserar ångest-pirret i magen och blir aldrig på det klara om jag överlistar mig själv med mina analyser och döljer de verkliga anledningarna. Ikväll identifierade jag mig med Billy Elliot. I väntan och beskedet, i känslolivet och i kunskapen om vad en sådan möjlighet kan leda till. Inte förrän nu känner jag att jag kan leverera en sann motivering till varför jag sökte stipendiet. Verkligen synd, för återigen får det mig att känna att jag inte gjort mitt bästa. Medan jag väntat och grubblat har allt blivit mycket klarare och en enorm längtan väcks. Aningen ohälsosam tyvärr. Som en gammal kärlek som man hör och ser överallt och vars minsta egenheter kan göra sig påminda i de mest otänkbara situationer.