Svävande

För första gången i mitt liv är jag på väg att riva upp något stadigt och tryggt, inarbetat och vanemässigt.

Det höll jag på att skriva, men sedan insåg jag att det inte var riktigt sant.
Jag slutade i kören
och även om det inte var ett medvetet val slutade jag spela fotboll.
Men det var ett medvetet val att inte börja igen.

Så, för tredje gången i mitt liv är jag på väg att bryta upp.
Lite rädd för mig själv
för min självsäkerhet
min osäkerhet
osäkerheten i all obefintlig enkelhet. (svammel på pränt, svammel i skallen)

Jag har lite svårt att tro att jag kanske lämnar något som ändå är tryggt,
även om det bara är för en stund. Att jag pausar från juridiken för att jobba. Men inte ens det är säkert, fast troligt.
Denna långa period av ovisshet har fått mig att tänka, mycket.
Vi bryter upp, börjar på något annat, igen. För mig är det nästan första gången, för andra.. tja. inte första.
Troligen lämnar jag ett hus där jag trivs, och där jag har små utsikter att få bo igen.
Kanske jag stannar kvar, om de inte vill ha mig på andra sidan Atlanten. Denna terminen, nästa. Eller då blir det kanske Michael Hansens.

På sätt och vis finns det en viss frihet i att sväva mellan två platser, mellan beslut och i mitt fall; i ovissheten.
En frihet i att jag omöjligt kan veta, att det inte finns något beslut att ta i just detta ögonblicket.

Såvida jag inte vill dra in andra faktorer. Som konstutbildning i Sverige. Men nej, det får vänta tills dess att jag fått besked från USA.